tisdag 27 juni 2017

Fast jag orkar nog lite till. Lite till.

Eller? 


Nä. Det är precis just i det läget som det är dags att dra i handbromsen - i alla fall om du är en sån som jag som har varit och nuddat vid den där berömda väggen, en eller flera gånger. Jag vet precis vilket läge jag är i när de tankarna kommer. När jag tänker att lite till, bara lite till, men sen så..... Ofta så här års, med kort tid kvar till semestern, när det ska klämmas in jobb, jobb och jobb i dubbeltempo på kontoret och egen träning och andras träning och hej och hå.

Precis då, när det blir så, då ska jag tagga ner och ta mig tid. Ta mig en eller två dagar, andas och ta det lugnt och återhämta mig. För handen på hjärtat - det är inte en löprunda eller ett styrkepass mer eller mindre som kommer göra skillnad för ett planerat lopp. Grundjobbet är ju redan gjort, en mil mer eller mindre i benen har ingen större effekt på min prestation, det är bara en mental grej.

Som i går. Jag kände mig under eftermiddagen lite raspig i halsen, lite snorig, ganska trött. Cyklade hem från jobbet, sen ner till Bulltofta för ett planerat PT-pass, hem och vände och bytte om, retur till Bulltofta för att instruera NMT. Min ursprungliga plan var att springa ett pass mellan PT och NMT men det var så himla tydligt att kroppen inte alls tyckte att det var nån bra idé och när jag kom hem på kvällen sen var jag helt färdig, totalslut.

I natt sov jag som en stock, vaknade i morse och kände mig så pass mycket bättre att jag packade simgrejerna och drog mot simhallen. Simmade 1200 m i ganska rask takt (nåja, för att vara jag) eftersom bassängen var nästan tom och tog mig sen till jobbet. Efter det var det egentligen planen att jag skulle springa en sväng men jag struntade i det. För om nån hade frågat mig - en PT-kund t ex - om hen skulle springa i motsvarande läge så hade jag sagt NEJ. Det är inte värt det, ta inte risken. Jag vill kunna springa ett långpass i helgen ju, inte dra på mig en förkylning - så då vilar jag hellre i kväll och ger kroppen alla chanser att krya på sig. Det går helt klart åt rätt håll, jag tror att Coldzyme och immunförsvaret tillsammans reder ut det här på bästa sätt - men bara om jag hjälper till.

Så jag hjälper till. Taggar ner ambitionerna, accepterar att det blir en mil mindre denna vecka, tvättar träningskläder och lagar mat. Yogar lite, andas, återhämtar mig. Då är det större chans att jag kan göra det av morgondagen som jag har tänkt mig.

Och vet ni? Jag har gjort mitt sista instruktörspass för vårterminen i går. Instruktörsrollen får vila i minst 6 veckor nu. Det innebär inga kvällspass på 6 veckor, bara egentid att göra med vad jag vill och behöver. Träna, vila, titta på TV, promenera i kvällsolen, bada, läsa, baka - precis vad som faller mig in. DET känns lyxigt efter den här våren som har bjudit på kvällspass efter kvällspass. Inga tider att passa. Under juli månad kommer även PT-verksamheten att ligga nere så att jag får en hel månad då jag kan samla kraft och inspiration inför hösten. DET blir fint. Jag älskar alla mina jobb men behöver ändå återhämtning - det börjar jag lära mig i alla fall!

Inga kommentarer: